“Det är jag som är personalen” presenterar Oskar sig ofta med. Det stämmer inte alls så här års, utan det han menar är att han numera är den enda som är åretruntanställd. Från att ha haft fem åretruntanställda gick vi till en för ett år sedan. Det var ett viktigt steg för oss för att bidra till att stärka vår resiliens. Inget lätt val men vi kan redan nu se att det var klokt.
Det är som sagt en utmaning att driva ett lite företag inom besöksnäringen. Kraven är många från såväl myndigheter som besökare/kunder och vi är få som ska se till att vi lever upp till dess krav/förväntningar. MEN, under sommaren är vi fler! I år kom Malin redan i maj och gissa om vi längtade efter att hon skulle jobba sina första dagar för maj är tufft på sitt sätt med kombinationen av odling och caféverksamhet.
Det finns en historia att berätta om varje sommarjobbare. Från att två är kusinbarn till mig och har sommarjobbat här flera år, två andra är också systrar, fyra är sommargäster på någon av öarna och bor till vardags i Stockholm. Ytterligare två kommer med båt till jobbet ibland medan tre cyklar till jobbet och en sommarjobbade i trädgården för två år sen och hörde av sig nu och ville komma tillbaka, men denna gång för att jobba i köket. En anser att meningen med livet är “att baka” medan en annan är yogalärare. En härlig mix, men givetvis tar det tid att forma en grupp – särskilt som vi har ett schema som gör att du jobbar med olika och kanske inte hinner lära känna alla. I år har jag försökt lägga schemat så att de flesta bara jobbar fyra dagar/vecka för att de också ska ha lite sommarlov samtidigt. Under juli hade vi Sara och Alice som hjälpte oss med disken fyra dagar i veckan och jag kan lova att de var de som fick mest uppskattning – av övriga personalen!
Det finns vissa uttryck som fastnar och häromdagen hade Linn och (nya) Oskar det tufft i “luckan” där maten läggs på tallrik/värms och lämnas ut till dig som gäst. Med drygt 150 lunchgäster kräver det att teamworket funkar och man är fokuserad. (Vår) Oskar som var “springaren” och höll koll/fyllde på är den som ser till att vi uppe i tillagningsköket har kontakt med “luckan” kom upp och när jag frågade hur det går svarar han ” De krigar på och är snart på banan“. Jag kan inte med ord beskriva hur glad jag är över dessa “krigare” för det är ingen uppgift för mig. För även om Paola i går kallade mig “challenger” så vet jag av erfarenhet att den press och stress om man utsätts för i luckan mår inte jag bra av. Förra året när vi var underbemannade och jag tvingades att stå i luckan fick jag dessutom världens utskällning av en gäst för att det var olika mycket på tallrikarna. Hon skällde ut mig … Mig som gjort så gott jag kunde med en uppgift jag inte ville ha och heller inte var tränad för!! Jag skulle kunna berätta mer om denna upplevelse men väljer att inte göra det …
Det var en nyttig upplevelse! Jag beundrar de som står i luckan något oerhört och skulle jag kunna/hinna skulle jag gärna stå utanför och förklara för de som kommer till dem efter 10 minuter och tycker att deras mat skulle prioriteras framför de som stod längre fram i kön. “Hur svårt kan det vara att lägga en sallad eller hälla upp lite kall soppa” Det funkar inte så för vi lägger maten i tur och ordning och vi värmer vartefter vi får beställningarna. Det finns alltså inte ett gäng pajer som ligger i ugnen och väntar. För oss handlar det om livsmedelssäkerhet och hög kvalitet och kvalitet tar tid. Oavsett vad det handlar om – odling, relationer eller matlagning från grunden och schysst servering!
