För 50 år sedan fanns inte så många äppelträd på Hornudden. Det största trädet var “Ölands Kungs” ett stort träd med röda äpplen som inte var så goda precis, i alla fall tyckte inte jag det som tonåring. Det trädet försvann när vi tog bort plommonskogen för många år sen. Ett astrakanträd fanns och några till lite utspridda över gården. Men som jag minns det så värnades om träden och de var viktiga – men alltså få. Varför tidigare generationer på Hornudden inte planterade fler äppelträd har jag inte svar på. Päronträden verkar ha varit viktigare med två stora gråpäronträd, farfars päronträd och sist men inte minst det mycket omhuldade Bonne Louiseträdet.
När vi flyttade tillbaka 1988 planterade vi ett gäng träd och det är svårt att fatta att de nu är drygt 30 år.
Det var en blandning av alla möjliga och önskningar från alla möjliga. Farbror Bernt hade förslag på vilka äppelträd, Barnen hade önskningar, vi hade favoriter, min mamma Ann-Mari, hade förslag och det var säkert ytterligare intryck som avgjorde våra val. Åkerö, Astrakan, Mio, Husmodern, Gul Rickard, Ingrid Marie är några av de vi valde ut.
Nu har vi alltså planterat nästan 500 fruktträd. Denna gång en mix av alla möjliga. Det är ciderträd, gamla sorter, nya sorter, päron men i alla fall är vår plan att träden ska överleva oss. Det är träd som kan bli 100 år så istället för att snabbt försöka få skörd så har vi en långsiktig plan. Inte för oss utan för kommande generationer.
En dag som i dag när det är 30 år sedan farbror Bernt dog och allt ställdes på sin spets far tankarna i väg. Hur mycket är 30 år … för vissa är det hela livet, för andra mycket mer än hela livet och för oss är det ungefär halva livet – so far … Det var omvälvande dagar då 20:e maj 1990. Osäkert, oroligt och det påverkade oss betydligt mer än vad Covid 19 gör. På några sätt liknade det – just ovissheten – men på andra något helt annat. Mats fick gå till sin rektor och be om ledigt från sin lärartjänst för att komma hem till gården och lära sig tekniken i växthusen och mycket, mycket mer. Osäkert, oroligt och läskigt – då med fyra barn i åldrarna 5-11 år. Men det gick och nu sitter vi här … och har planterat massa äppelträd till nästa generation och nästnästa och nästnästnästa. Kanske – för vad vi vet vi. Inte ett dugg. Kram på dig!
