För drygt fyra år sedan kände vi stor saknad och tomhet på Hornudden. Amy som varit hos oss i tre år, utvecklat recept, caféet och till viss del även restaurangen hade lämnat oss och flyttat tillbaka hem till Nya Zealand. Vi kunde förstå, men det hjälper inte alltid och med tanke på att jag kallar henne vårt femte barn eller min tredje dotter så förstår du att det var tufft. Det handlade inte ”bara” om känslor utan även frågor som ”hur ska vi greja detta utan Amy” sett till arbetet, planering och kvalitetskollen. Nu gick det strålande, för det är ju så att ingen är oersättlig, men då i oktober 2015 var det svårt att se ljuset i tunneln.
Dock ljusnar det som regel – det kan ta lite tid – och vårt 2016 blev också ett roligt år på många sätt. MEN saknaden efter Amy bestod. Hon finns hos oss hela tiden eftersom vi fortfarande använder hennes recept och instruktioner. Det var först i somras som vi gjorde avsteg och la bröd i Pazanellan. Amy är glutenintolerant … Det var på något sätt en acceptans på att hon trots allt vara var ett lån och att hon hör hemma där hon är bland sin familj och vänner – ”down under”
Du kan säkert förstå lyckan när nu Amy och hennes Mark kom på besök ett par dagar under helgerna. Det kändes overkligt och helt naturligt på samma gång. Tiden försvann – det kändes som om vi sågs för någon månad sedan och det gjorde inte lika ont när hon åkte denna gång för vi vet ju att vi kommer att ses ganska snart igen.
Amy satte djupa och viktiga spår på Hornudden och i våra hjärtan men hon tog med sig en hel del från hennes tid här – på många sätt. Hon berättade att hon tänker på Hornudden varje dag och ofta kan hör mina käpphästar inom sig. Trots att hon såg allt jobb och vad det innebär i ett litet företag så startade hon upp ett eget företag – Kex Kitchen. Det går bra och hon jobbar bl.a tillsammans med fästmannen Mark och hans mamma. Företaget utvecklas och de har skoj. Givetvis skulle vi önska att hon blivit kvar här i Sverige – oavsett om det blivit på Hornudden eller som kollega – men hon är tydlig: ”I have a massive place in my heart for Sweden, although the winters there are so freaken long, dark and cold … Även det kan vi förstå.