Under mellandagarna brukar vi passa på att göra sådant som vi inte kan ta tid till i vardagslag. Sånt som tar längre tid än vi vill och även är svårt att prioritera bland alla odlings- och restaurangrelaterade arbetsuppgifter. Ofta är de kopplade till organisering, sortering och städning – du vet det där som går att lägga i en låda och ställa undan till “en annan dag“, “när jag brutit benet” eller “när någon vill ha något att pyssla med“. De där tillfällena som aldrig kommer. Då är mellandagarna bra att ta till, knalla på utan att ha något prestationskrav mellan måltiderna med barn och barnbarn.
I år fick packhallen vårt fokus för vi vill ha till en ordentlig yta för pingisbordet under vintern. Vi sorterar på olika håll, Mats på sitt och jag med mitt och i år fick jag ansvar för de tavlor som stått och väntat på att sorteras in bland soporna.
Jag stod där, tittade på tavlorna och ropade till Mats “… så bra det skulle vara om jag bara kunde lägga dem i en säck eller container och så var allt klart“. Uppgiften att stycka och sortera inramade gamla fula planscher, broderade fåglar och en bild på en ardenner var inte särskilt stimulerande.
Efter ett djupt andetag tog jag tag i det och kunde inte låta bli att fascineras av så mycket energi och engagemang som lagts ner på dessa inramningar. Tavlorna som Ebba broderat för ca 50 år sedan hade noggrant nubbats fast två gånger för att sedan få glas, ett bakstycke och efter det pappersremsor för att inte nubben skulle synas. Så många som engagerat sig – det var ju inte bara den broderande Ebba som skapat.
Glas sorterades för sig (vi samlar i en trave för att ha när något ska lagas), det som brinner sorteras för sig och alla nubbar och små metalldelar har en egen burk i vårt sopsortering. Allt enligt reglerna! Men vad ska jag göra med bilder och broderade fåglar? Ärligt talat var det inte alls svårt att lägga de fula planscherna i eldningslådan – lätt som en plätt för jag hade ingen stark relation till dem. Men fåglarna … som Ebba sytt, det var svårare. “Förspilld kvinnokraft” skrivs och pratas det om men där missar man viktiga delar och för mig är det tidsdokument. Jag har sparat dem och planen är att de ska få bli dekorationer på de förkläden till barnbarnen som är på gång. Anna och Gustav har båda beställt förkläden med text och namn och de hängde på idéen med en broderad fågel på förklädsfickan och mormor/farmor blev så glad.
Att föra vidare minnen av de som skapat är viktigt. Anna och Gustav kommer att ha koll på vem som broderade fåglarna under 1970-talet, veta var hon bodde och hur hon såg ut. Ett komplement till albumen som ju bara ger en bild av en person som de aldrig mött.
Uppdatering: 19:e januari
Det blev inte Anna och Gustav som fick fågelfickor på sina förkläden. Det blev Anna och Ebba: Så här ser de ut. Superglada barnbarn blev det i alla fall.