Man kan ha olika åsikter om plus och minus om Internet men för egen del har jag svårt att tänka mig att vara utan. Så enkelt att hitta svar, bekräfta eller upptäcka att jag hade fel (jo, det händer faktiskt) och lära nytt/mer. När jag nu satte mig vid datorn för att reflektera över Alla helgons dag och denna helg så ville jag ha en länk med information om helgen och plötsligt fick jag veta att idag är det alla själars dag. Observera ALLA! Inte bara de som inte finns bland oss nu – vi får alla vara med. Det hade jag ingen aning om. Hur ska du fira det? Vi ska äta kladdkaka (bland annat) eftersom det också är kladdkakans dag … Jag avstår från att analysera om det har någon samband!
Nu till det jag skulle skriva om. Alla helgons dag var under hela min uppväxt en viktig helg – ekonomiskt, mer än ”firandet” Farfar, mamma och pappa gjorde gravdekorationer och sålde på torget. De köpte in dansk silvergran, plastblommor, kottar från jag vet inte var och videkvistar och sen gjorde de tjusiga kransar. De stod i källaren på kvällarna och onsdag och torsdag innan All helgona helgen använde de nätterna också. En viktig extrainkomst under 60-talet. Under 70-talet var det mest farbror Bernt och farmor som fortsatte och nu förenklades det och de gjorde buketter för det gick snabbare och krävde inte lika mycket finess. Plastblommor förbjöds på vissa kyrkogårdar så det blev bara kottar och vide som de dekorerade med. Att lägga krans eller bukett på gravarna var ett måste tillsammans med att tända ljus. Jag minns väl att pappa gärna åkte förbi kyrkogårdarna i både Malmköping och Strängnäs för att få se alla tända ljus på vägen hem till Flen.
Under slutet av 80-talet och 90-talet föll kransbindandets lott på mig. Det var kul och kreativt – oftast. Händerna blev svarta av kådan och även då fick kvällar och nätter tas till för att hinna med produktionen den sista veckan. Nu tog vi vide från egna träd så barnen fick hjälpa till ibland med att peta bort täckbladen över videkissarna. Vårt miljötänk gjorde också att det tog emot att köpa granris som transporteras från Danmark så vi tog mer och mer eget ris från tall och gran. Försäljningen skedde fortfarande på torget i Strängnäs. Först Stora torget och sen Gyllenhjelmstorget och pappa hjälpte oss med försäljningen. Jag minns särskilt ett år när vi jobbade på sent på torsdagskvällen, körde in kransar och buketter till torget på fredagsmorgonen och pappa. Sen tog vi barnen och tåget till Warzawa för att vara lediga under höstlovet. På tåget ringde vi och hörde med pappa hur det gått och han hade inte lämnat torget förrän det bara var några få alster kvar. Sån var han:).
Nu då? De senaste åren har vi inte bundit något. Efter att under några år bara gjort till våra och några närståendes gravar (med eget ris) har vi förenklat vår ”gravvård” men även tagit mer miljöhänsyn. Det känns bra. För hur smart är det att lägga ståltråd mm på gravar under några månader. Alster som sen hamnar i kyrkoförvaltningens soppor och bränns eftersom de inte kan kompostera när det är okomposterbara detaljer i dem. Buketter och kransar hålls ihop med olika sorters ståltrådar som inte förmultnar. Numera klipper vi granris och lite annat ris och lägger på de gravar som vi har ansvar för eller sticker ner i jorden så att det täcker. Viktigast är gravlyktan som vi försöker se till att tända (vi lyckas inte alltid) inför varje helg året ut.
Gravsmyckningsutveckling på Hornudden från 1960-talet till 2020-talet med andra ord.
– Hur ser det ut om 50 år? Det får någon annan svara på …
Kram på dig!
