PARABERE-EFFEKTEN

Jag lever större delen av mitt liv här hemma ”under korkeken”. Går till jobbet och lever med livsprojektet Hornudden även när jag inte är på plats. Inte alltid, för jag kan koppla bort och bara vara, men oftast. Dock händer det ju att jag (läs vi) lämnar Hornudden av olika skäl och nästan alltid kommer vi hem med ”Aha”, ”kanske kan vi testa” eller ”vilken timing att vi inte ...”. Intrycken från omvärlden påverkar oss mer när vi upplever dem ”live” istället för att läsa eller höra om det.

Numera händer det inte ofta att jag åker på utflykt utan Mats som för en vecka sedan när jag tog tåget till Parabere Forum i Malmö. Jag ska erkänna att jag inte alls förstod vilka konsekvenser det skulle få. Min hjärna har fått spatt! Jag bearbetar fortfarande dagarna i Malmö och det är olika intryck och händelser som poppar upp för att få uppmärksamhet och omsättas i handling.

Ett intryck är från den workshop som jag deltog i. Ämnet var ”Media” och Lara Gilmore skulle hålla i den, vilket hon också gjorde. Rätt tidigt under workshoppen så drog hon in sin man och vad som hänt honom och vad han gjort. Hon återkom till denna Massimo gång på gång och likadant när hon sen stod på scenen och pratade om Tortelliniprojektet. Redan under workshoppen så insåg jag min bristande koll, att Massimo borde jag veta vem det var för ingen bland deltagarna frågade :”Vem är Massimo?”.  Kanske var vi fler som insåg vår okunskap och inte ville blotta den offentligt!

För dig som är lika okunnig som jag (säg inte att jag är ensam …) så kan jag berätta att Massimo Bottura är en väldigt känd kock som tillsammans med Lara driver den restaurang som utsågs till världens näst bästa 2017. Jag har (fortfarande) helt klart dålig koll på världens bästa restaurangen och jag är nog knappast ensam. I min värld så håller det på att hända något i restaurangvärlden och det är att det mer och mer blir en förskjutning från Fine Dining till Fun Dining  och en orsak är troligen att det gäller att nå en bredare målgrupp. Jag har inte koll på var i skalan mellan Fine och Fun som Osteria Francescana vill vara placerad och jag kommer aldrig ha möjlighet att uppleva det heller men vi såg filmen om Massimo  och Lara i gårkväll och det var väldigt inspirerande att få ta del av hur livet för en superproffsig, passionerad, eldsjäl som brinner för den lokala maten kan te sig.

Här hade jag också tänkt skriva om att Fine Diningrestauranger som regel inte har fått in miljö och hållbarhet i sin värdegrund och affärside´men så googlade jag på Massimo (ville veta mer förstås …) och då dyker hans nya bok  Bread is Gold  upp (ja, jag köpte den!). Där har han fokus på ”Waste” och skriver bl.a ”To feed the planet, first you have to fight the waste”. Ibland gillar jag att ha fel!

 

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *